������ý

Hot och hat – en kartläggning
Monica Löfgren Nilsson, docent i medier, kommunikation och journalistik vid Göteborgs universitet

Monica har forskat i hur svenska journalister påverkas av hot och hat i sin yrkesroll. Hennes siffror från 2018 visar att fysiskt våld och subtila hot har upplevts av 40 respektive 34 procent av de tillfrågade. Det rör sig inte längre om den småberusade mannen – det finns numer både strategiska och politiska handlingar som riskerar att tysta det offentliga samtalet.
- Journalistens kön, sexuella läggning eller bakgrund har inte så stor betydelse,
det är själva bevakningen som spelar roll idag, säger Monica Löfgren Nilsson. Och det har skett en förflyttning till sociala medier och nyhetsredaktionernas kommentarsfält.

Vad leder det här till?
- För att undvika trakasserier så har självcensuren ökat. Det är exempelvis för många journalister idag som inte väljer att skriva om migration. Därför är det är viktigt att vi stöttar journalister och att politiker också gör det. Jag ser att det blir fler och fler tecken på populism och det ska vi inte syssla med. Se bara på de senaste åren i USA. Tyvärr ser jag också att trakasserierna har tagit sig in i akademin. Jag har kollegor som forskar inom migration, genus och journalistik som känner sig utsatta.

Polisens arbete mot demokratibrott
Daniel Godman, specialist Nationella operativa avdelningen vid Polismyndigheten

Sedan 2015 arbetar en styrka på ungefär 70 personer med det ökade hotet mot svenska journalister. Verksamheten inom Polisen konkurrerar dock med all annan verksamhet och riskerar att prioriteras ned när annan grov brottslighet tränger på.

- Jag kan bekräfta att det finns en högre utsatthetsgrad bland journalister, säger Daniel Godman. Men det går inte i linje med det antal anmälningar som vi hanterar. Det tror jag beror främst på två saker. Dels så hamnar man som journalist i någon slags normalisering av de här problemen som leder till att det förskjuts. Och dels så finns det en misstanke mot de rättsvårdande myndigheterna att en anmälan inte leder någonstans.

Att anmäla är viktigt anser Daniel Godman. Myndigheter behöver följa den här typen av brottslighet över en lång tid och just nu pågår en statlig utredning som ska se över det straffrättsliga skyddet för vissa samhällsfunktioner. Journalistkåren är en av dem.

- Vi behöver titta på djupet av den här utsattheten som drabbar vår demokrati. Det ska bli intressant att se vart utredningen landar. Samtidigt så har jag stor förväntan på polisens ökade digitalisering som kommer att leda till fler ingångsvägar till vår myndighet. Exempelvis ska det lanseras en nationell tidsbokningstjänst. Det blir en annan typ av lina in till Polisen. Vi behöver också fortsatt ha en tydlig dialog med organisationer som representerar journalisterna.

Har du några tips till journalister som vill anmäla hot eller trakasserier?
1. Anmäl din utsatthet
2. Tidsfaktorn är viktig - anmäl i så nära anslutning till brottet som möjligt
3. Gå in på Polisen.se och titta på våra filmer

Samtal om hot och säkerhet
Eva Burman, chefredaktör och ansvarig utgivare Sörmlands media och Cilla Benkö, vd Sveriges Radio

När Sörmlands media avslöjade en svensk trollfabrik 2017 eskalerade redan förekommande hot och hat mot redaktionen. Mail, telefonsamtal och sociala medier svallade över av trakasserier. Situationen blev ett arbetsmiljöproblem.
- Hot har vi alltid fått vid granskningar som kommer för nära makten, säger Eva Burman. Perioden mellan 2014 och 2018 ställde dock vår redaktion inför en utmaning. Jag och mina kollegor fick ont i magen av att svara i telefonen. Vi var yrvakna och hade inte pratat om hur vi skulle agera vid en sådan situation. Då var vi små och utan resurser som exempelvis en säkerhetsorganisation. När vi avslöjade trollfabriken i vårt reportage slöt branschen upp och hjälpte till.

Cilla Benkö tycker att vi behöver se framåt och vad konsekvenserna kan bli.
- Jag tycker inte att man ska säga att det handlar om arga män och om ämnen som invandring. Det här sprider sig till mer alldagliga händelser och då handlar det om hur vi ska se på journalisternas roll i samhället. Vi vill inte ha det som i USA där medborgare och folkvalda ger sig på journalister som yrkesutövare och individer.

– Från högerextrema krafter har vi sett en succesiv förflyttning till våra folkvaldas inställning till journalistiken, säger Eva Burman. Inte minst i vår bevakning av den pågående pandemin där smittläget i Sörmland har mörkats och vi har kallats trollfabrik i sociala medier av beslutsfattare. Vi blir utmanade och det leder till att vårt granskande uppdrag undermineras.

Skärpta straffsatser och en egen självreflektion hos våra folkvalda hur journalisterna som ska granska makten ska skyddas är två saker som Cilla Benkö ser som åtgärder.
- De som ska bli framtidens journalister måste vara medvetna om att man behöver ha skinn på näsan. Det är inte ett enkelt yrke - man kan vara själv och känna en utsatthet – men tänk vad lite vi skulle veta och hur fattigt vårt samhälle skulle vara utan journalistik.

Vad gör SR för att motverka självcensuren som kan uppstå vid känsliga avslöjanden?
- Man vet ju inte om den, det är det knepiga. Det är viktigt att kommunicera de här frågorna och man ska aldrig känna sig tvingad att ta ett uppdrag. Det svåra är idéerna som aldrig kläcks för att det finns en oro bakom.

IT-attacker som censurverktyg
Theo Röhle, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet

Överbelastningsattacker är ett effektivt sätt att sätta servrar ur spel. De kan ge långvariga effekter och det är inte bara små organisationer som kan ha svårt att värja sig mot den här sortens attacker.

Men hur kan det här fortfarande vara så effektivt?
- Internet har funnits under en lång tid men det har samtidigt växt enormt. Idag har vi Internet of things - det finns internet i allt från tandborstar till gräsklippare, förklarar Theo Röhle. Det finns i runda slängar tjugofem miljarder apparater som är uppkopplade och många av dem har en mycket svag säkerhet vilket gör dem lämpliga för att använda i överbelastningsattacker vid exempelvis val och andra viktiga händelser.

Hur kan organisationer skydda sig?
- Det finns lösningar som inte är kostsamma men samtidigt uppstår ett dilemma då dessa lösningars ägare får insyn. Makten förskjuts alltså till dessa organisationer. Det är det som intresserade mig mest i min forskning.

Journalistik på liv och död
Paul Hansen, bildjournalist på Dagens Nyheter

Paul har hela världen som arbetsfält. Bildmaterialet han visade upp under Anderseminariet var extremt tydligt i att beskriva de risker som hans arbetsplatser innehåller. Paul tycker att det är viktigt att prata om de risker som finns inom journalistyrket.

- Det finns ett yttre hot som genererar ett inre hot vilket kan leda till självcensur. Det får inte skapas några mörka rum i journalistiken genom att man skiter i att skriva något eller välja att inte publicera en bild. Om jag väljer att tala om den här olustiga känslan som kan dyka upp så kanske andra journalister också kan tala om det. Och det tycker jag faktiskt att vi är ganska duktiga på.

Ser du att aktörer inom svensk media skulle kunna göra mer för att minska hotbilden och öka säkerheten för journalister?
- Det är en stor fråga och beror på vart man befinner sig. Är det i Sudan, USA eller utanför ICA? Generellt är det som vi gör på DN ganska bra. Vi samarbetar med andra tidningar och medier om säkerheten. Då är vi inte konkurrenter. Den typen av samarbeten ska stärkas och utvecklas ännu mer. De här människorna som har intresse av att släcka ned hotar inte bara media – de hotar allmänhetens ögon och öron och motarbetar att man inte ska få ta del av det som sker. Då blir allmänheten underinformerade och kanske felinformerade. Det är en allvarlig demokratisk fråga.

Anderseminariet arrangeras med stöd från Anne-Marie och Gustaf Anders stiftelse för medieforskning.