Kristian Hult är van att bryta mönster. BÃ¥de sina egna, andras och omvärldens. Det har gett honom en stark tro pÃ¥ den inre styrka som bor i oss alla. Tron pÃ¥ individen. Hur svÃ¥rt det än mÃ¥ vara sÃ¥ gÃ¥r det att byta väg. Nu har han gjort det igen och blir den förste pÃ¥ 20 Ã¥r som sitter tvÃ¥ Ã¥r i rad som ordförande i ¹û¶³´«Ã½ StudentkÃ¥r.
Två gånger tidigare har det skett. Åren 1976-1978 satt Björn Hellqvist där och 1980-1982 var det Göran Nilsson. Men sen dess har det varit ett år som gällt. Men inte nu. Och det är kanske inte så konstigt att det sker nu. För han har gjort det förr, Kristian Hult.
Vägen till ¹û¶³´«Ã½s universitet har varit lÃ¥ngt ifrÃ¥n spikrak. Uppväxt i en familj där kroppsarbeten räknades som de "riktiga" jobben. Där skolan skulle avslutas sÃ¥ fort som möjligt, det var jobba man skulle göra.
– Jag hade en bra, kärleksfull uppväxt som lärde mig samhällets normer och det har hjälpt mig dit jag är idag, säger han. Men studier var ingen framtid.
Dessa normer och oskrivna regler kom att visa sig mycket viktiga längre fram. Efter att ha glidit in i krogsvängens hektiska, sociala liv blev det stökigt. Inte så att han kallar sig huligan, men åt det hållet. Sedan kom vändpunkten. En ringklocka i form av ett barn.
– När min dåvarande sambo blev gravid började en massa frågor skapas inom mig. Vad ville jag med mitt liv? Det startade kriser inom mig. Jag accepterade att jag skulle bli far och funderade mycket kring faderskapet. Jag gjorde ett aktivt val och tog tag i studierna på komvux och gick vidare till universitetet.
Det var där barndomen kom in och hjälpte till. Har man aldrig lärt sig de regler som samhället ställt upp kan man inte heller förstå att man inte lever inom dem, menar han. Har man haft en hård uppväxt och aldrig fått en uppfattning om vad som är fel är det svårt att få den inbyggda klockan att ringa. Att förstå att det kanske är dags att välja.
– Alla människor besitter en stor inre styrka och man måste vakna upp inifrån. Men eftersom det som är inom oss är en produkt av det som kommer utifrån, alla relationer vi haft, är samhällets och vänners roll oerhört stor.
Som vän kan man bekräfta eller fördöma. Och alla söker vi bekräftelse i någon form, även om sätten vi gör det på varierar. Krav från omgivningen kan vara på gott och ont, påpekar Kristian Hult.
– Det är viktigare att skapa förutsättningar för en person att komma till rätta med sina problem än att ställa krav. Vissa väljer att leva med sina problem och tar med sig dem i graven, men det troligaste är att det någon gång kommer upp. Då gäller det som vän att vara lugnet och stödet.
Själv har han under året som gått skaffat sig en samtalspartner för att finna kraft. I det samtalet har han vågat ta itu med samhällets duktighetsideal och i stället fokuserat på frågan: Vem är jag?
– Jag har hittat stunder som jag älskar. Hittat tillbaks till mig själv som indianhövdingen jag var när jag var barn. Det har gett mig kraft och gjort mig så pigg som jag är idag.
Och den kraften kan han behöva när han efter en julisemester gÃ¥r in pÃ¥ sitt andra Ã¥r som ordförande för ¹û¶³´«Ã½ StudentkÃ¥r. Ett val - som likt de flesta andra - inte var helt enkelt.
– Innan överlämningen var jag väldigt trött och hade tvivel, hälsosamma tvivel. Jag ställde mig frågan kommer det här att funka? Men när överlämningen kom och jag såg de nyas glöd fylldes jag med energi inför det nya året, säger Kristian Hult.
