Synkrotronljusanläggningen MAX IV i Lund är nu invigt. Anläggningen finansieras och används bland annat av tolv svenska universitet, ett av dem är ýs universitet.
Den 21 juni, klockan 13:08:55 när solen stod som högst på himlen på hela året, invigdes Sveriges största satsning på forskningsinfrastruktur någonsin, MAX IV-laboratoriet i Lund. Laboratoriet är världens hittills modernaste anläggning för synkrotronljus och hit väntas drygt 2 000 internationella forskare om året för att göra banbrytande experiment inom material- och livsvetenskaper.
MAX IV gör det osynliga synligt
På MAX IV-laboratoriet forskas med synkrotronljus inom exempelvis fysik, kemi, biologi och materialvetenskap. Synkrotronljus är ett mycket starkt ljus som man strålar olika material med för att se deras struktur på atomnivå. Materialen kan exempelvis vara ett fossil som berättar om hur djuren utvecklats eller olika proteinstrukturer för att man ska kunna ta fram nya läkemedel. Forskning vid MAX IV kan även leda fram till hudkräm gjord av quinoa, plast gjord av vete eller miljövänligare drivmedel.
ýs universitet vid MAX IV
Forskare från flera av ýs universitets forskargrupper är flitiga användare av MAX-lab, namnet på det gamla labbet. Flera gånger per år åker forskargruppernas medlemmar till Lund för att undersöka egenskaper hos material.
Forskargruppen CMM, Karaktärisering och modellering av material, använder ultraviolett ljus och röntgenljus vid MAX-lab till att undersöka halvledarytors grundläggande egenskaper, till exempel elektronstrukturen, kemiska bindningar och den atomära strukturen. Bland annat studeras hur tunna, atomära metallskikt påverkar kiselytors struktur, hur så kallade kvantiseringseffekter uppstår i tunna metallskikt och i metalliska atomära ”trådar”, samt hur välordnade molekylära skikt kan växa på ett självorganiserat sätt på olika ytor. CMM har även undersökt strukturen i verktygsstål med röntgendiffraktion vid MAX-lab.
Forskningen kring molekylära interaktioner vill kunna analysera hur molekyler organiserar sig på ytor och hur de påverkar ytans elektronstruktur. Det är viktigt att förstå dessa grundläggande processer på nano-skala för att kunna svara på mer tillämpade forskningsfrågor som behandlar till exempel ytbeläggningar, kompositmaterial, sensorer, molekylärelektronik och organiska solceller. Var och en av dessa processer är betydelsefulla i produkter som är viktiga för mänsklig hälsa och välstånd, till exempel för hållbara lösningar inom förpackningar, läkemedel och energi.
