Nu finns det skandinaviska säterbruket (eller fäbodväsendet som det också kallas) på Unescos lista över immateriella kulturarv av betydelse för mänsklighetens historia. Beslutet fattades på Unescos möte i Paraguay den 3 december.
Fäbodkulturen är en levande tradition som innefattar allt från djurhållning och betesmarker till mattraditioner och musik. Traditionen kring den svenska och norska fäbodkulturen är nu inskriven på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.
Eva Svensson är professor i miljövetenskap och docent i historisk arkeologi vid ¹û¶³´«Ã½s universitet. Hon var tidigare en av projektledarna för projektet Biokuma, och samarbetade med sätrar och andra smÃ¥skaliga jordbruk. Projektet var med och stöttade ansökan till Unesco.
− Detta är en viktig utmärkelse för en kämpande rörelse - och ett särskilt grattis till Ingela Kåreskog med kollegor i Föreningen Värmlands Säterkultur. Vi har visat att säterbruket under sin dryga 2000-åriga historia inte alls har varit den stela tradition det ofta utmålas vara. Istället har det varit föränderligt och elastiskt, och hela tiden anpassats efter det omgivande samhället behov. På så sätt har säterbruket alltid varit en resurs av avgörande betydelse i de nord- och mellanskandinaviska skogsbygderna. Säterbruket har en viktig roll att spela också i framtiden, som producent av djur- och miljövänlig mat, säger Eva Svensson.
Fäboden förändras
Sätrar (fäbodar) finns framför allt i norra och mellersta Skandinaviens skogsområden, där bördig jordbruksmark var knapp och utspridd över stora avstånd. Sätrarna gjorde det möjligt att använda betesmarker i skogen, långt från gården, och inkluderade även ängar för höslåtter. Höet var av största vikt för vinterutfodring av boskap. På grund av att avståndet till gårdarna var för stort för dagliga resor, stannade herdarna, säterjäntorna, och boskapen på fäboden under sommarsäsongen. Säterjäntorna vallade boskapen i skogarna, mjölkade och producerad smör och ost på sätrarna.
Säterbruket nådde sin höjdpunkt under andra hälften av 1800-talet innan det började avta på grund av modernisering och industrialisering. Skogsbeten kom i allt högre grad i konflikt med skogsbrukets mål, eftersom boskap, särskilt getter, ansågs skada unga träd genom tramp och bete. De flesta fäbodar stängdes under 1900-talet. De få kvarvarande fäbodarna har anpassats till nya samhälleliga krav, såsom naturvård, kulturarvsförvaltning och turism, där boskap ofta spelar en minskad roll.
Alltjämt finns en aktiv kärna av säterbrukare i Sverige och Norge, och dessa har, tillsammans med forskare, drivit arbetet som lett fram till Unescos utmärkelse.
Fakta
Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk, som har överförts mellan generationer. Till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser. Det immateriella kulturarvet är både levande och föränderligt och kan röra sig över nationsgränser. Unescos konvention om tryggandet av det immateriella kulturarvet antogs 2003 och undertecknades av Sverige år 2011. Totalt har 180 stater ratificerat konventionen och över 600 immateriella kulturarv har skrivits in på listan. Institutet för språk och folkminnen ansvarar för arbetet med konventionen i Sverige.
Biokuma – biokulturellt arv och alternativ matproduktion, var ett Interreg-projekt inom Europeiska regionala utvecklingsfonden Sverige- Norge som bedrevs mellan 2020 och 2022. Några av frågorna som undersöktes i projektet var hur småskalig matproduktion samspelar med bevarandet av vårt biokulturella arv, om det biokulturella arvet är ett hinder eller en möjlighet och vad som påverkar jordbrukets förutsättningar att driva småskalig, alternativ matproduktion.
