Tankeplanket
Tankeplanket vill ge en stunds eftertanke mitt i nyhetsflödet. På Tankeplanket kan vi alla skriva personliga betraktelser om veckans tema, betraktelser som kan ge förbipasserande läsare något att fundera över.
Vad ger dig hopp?
Veckans fråga ”vad ger dig hopp” har tagits på allvar av dem som stannat till vid tankeplanket i närheten av den stora tentasalen Transformum. Inte en enda provocerande kommentar med koppling till tentaresultat kan ses. Måhända är det närheten till julhelgen som påverkat. Medge, att våra funderingar blir mer positiva när vi planerar för julklappar, även om stressen gör sig påmind om tentor direkt efter helgerna.
Det finns en kommentar på planket som tar sin utgångspunkt i händelser som vi hör och läser om i media varje dag. Någon har skrivit: This world has killed my hope.” Jag har lätt att förstå att det kan kännas så. Visst finns det anledningar att grubbla, när våra politiker och makthavare både i öst och väst uttalar sig hotfullt, och inte nöjer sig med att hota utan också verkställer några av skrämskotten. Till dig som skrev så, skulle jag vilja säga: Ha tålamod! Det nya året, 2018, kan innebära förändringar, kanske just med hjälp av det som andra noterat på veckans tankeplank.
På planket står att vänlighet, omtanke och leenden (smiles) kan inge hopp. Så sant tänker jag. Dessa ting kan förändra klimatet på vilken arbetsplats som helst. Till och med på universitetet kan vänliga och omtänksamma ord bli avgörande för trivseln och ge hopp. Det är lätt att fnissa åt 1940-talets slagdänga ”säg det med ett leende”, men det är jätteviktigt med en god samtalston oss emellan. Även den mest strikta administratör, den mest tentarättande lärare och den mest extrajobbande student tar åt sig av ett hoppingivande leende.
Två kommentarer träffar mig mitt i hjärtat och de handlar om barn som ger hopp. Jag skulle kunnat notera dem själv. Barn ger också mig hopp om en bättre värld och framtid. När mitt treåriga barnbarn Ida mötte mig senast, var hennes första kommentar: ”Farmor läsa mig?”. Vi läser varje gång vi ses, och hon har en favorit som hon kan utantill men jag ändå måste läsa. Det är en av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Elaka Måns försöker sätta dit Pelle på riskfyllda eskapader. Idas och min medkänsla finns självfallet hos Pelle som blir lurad men som mot slutet av sagan klarar sig. Precis som vi så gärna vill att det ska vara i verkliga livet.
Alla har rätt att känna hopp. Nu önskar jag Er alla riktigt sköna julhelger!
/ Lena Fries
Vad gör du med mörkret?
Den här veckan får ni kommentarerna på planket rakt av. Vi har lite svårt att hitta folk som vill reflektera över veckans reflektioner och vi vill inte överanvända de få som vill skriva något här. Vill du som lässer detta foga ihop något av dessa kommentarer? Då säger vi gärna det och tack! skicka i så fall till hans.kvarnstrom@kau.se
Tappar upp ett bad När det Jag är en del av det Gud är överallt I embrace it
Lirar lite basket I fight it Jag tänder lampan så det blir ljust igen Sover??
Absorb it Välkomnar det för det behöver också uppskattas Jag sover i det – mysigt
Ställer dörren på glänt I cherish it Tänker på ljuset eller mat
Tänder ett ljus förståss Myser Night walks to look at the stars shining beautifully
Leker med min fidgetspinner in the dark
Vad är konst?
Sedan maj 2012 har det på universitetet funnits ett Tankeplank. Vi vill gärna se det som en pågående konstinstallation kring frågandets betydelse och behovet av reflektion. Projektet.växte fram ur ett samtal mellan universitetets ledning och Universitetskyrkan.
Det här pågående verket består av tre delar:
1. Varje vecka möts vi av en ny fråga på den elektroniska displayen. Vem som helst kan lämna förslag på frågor. Ofta kommer förslag i samband med aktiviteter och möten med studenter De allra flesta kanske bara kastar en blick på den klart lysande frågan när de passerar från en sal till en annan eller på väg till Gläntan för en kopp påfyllning. Kanske landar frågan hos några och glimmar till då och då, kanske skapar den nya frågor och nya svar, kanske är det några som aldrig ser den.
2. I anslutning till den elektroniska displayen finns en stor tavla där de som vill kan skriva ner sina svar, kommentarer och funderingar kring den aktuella frågan. Här kan det verkligen bli vad som helst. Ibland får planket karaktären av ett klotterplank. Ibland kan kanske mer djuplodande reflektioner och dialoger uppstå där i skriven form.
3. I slutet av veckan tar en person, som vi kallar Reflektör, en titt på planket. Utifrån denna blick skriver Reflektören i sin tur ner sina tankar och kommentarer. De lägger vi sedan ut på Kaus hemsida. De sätts också upp i pappersform vid sidan av Tankeplanket.
Ett svar på veckans fråga kan alltså vara just Tankeplanket. Här har vi ett exempel på ett pågående och interaktivt konstverk som finns i ett offentligt rum. Det är öppet för den som vill. Det är inte påträngande. Det finns här som en möjlighet. Vill du vara med att föra frågandet vidare? Om vi inte övar oss och övas i att fråga och ifrågasätta kommer vi inte att våga vara visa och samhället som vi skapar kommer inte heller att våga vara vist.
Bidragen denna vecka från Tankeplanket rör sig mellan filosofiska reflektioner och vardagliga konstateranden. Konst kan inte definieras för att varje försök att definiera konsten begränsar den. Det konstnärliga inom oss är det kreativa barnet som lever vidare. Någon skriver att konsten är en spegelbild av våra förväntningar och att konst är vad du vill. Kan vi se forskning som en konstform? Självklart enligt planket. Det är väl något vi borde bejaka och ta till oss. En kommentar förstärktes med hjälp av en teckning där ”Det prostituerade skriet” stod skrivet. Möjligen en kommentar till Munchs berömda målning Skriet som ju dyker upp på allting från muggar, t-shirts och underkläder nuförtiden.Konst är också ett sätt att överleva blir vi påminda om. Att överleva utan CSN. Konst är att få underkänt på tentan men att överleva ändå. Att göra matlådor är en stor och nödvändig konst när kassan tryter..
Må vi aldrig upphöra att ställa frågor. Må vi aldrig rädas nya svar.
/ Vi som sköter det praktiska kring Tankeplanket.
Marguerite Yourcenar har i novellen HUR WANG-FO RÄDDADES skrivit en fin betraktelse över konstens komplexa natur. Den finns i boken Österlandsnoveller.
Vad är solidaritet?
På tankeplanket läser jag ett svar: ”Att känna sympati för sina medmänniskor och för de stora att ställa sig med de små”. En positiv och bra definition, tycker jag.
Nationalencyklopedins ordbok ger ett delvis annat svar: ”Känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälp andra människor, särskilt sådana som tillhör den egna gruppen”. Den egna gruppen? Hmmm! Med den definitionen finns det väl knappast någon plats för ”de stora” att ställa sig med ”de små”?
Efter att ha grubblat en stund inser jag att uppgiften att definiera begreppet solidaritet inte alls är enkel. Hur ska t.ex. en student agera om hon under en tentamen inser att en av hennes kurskamrater fuskar? Är det solidariskt att hålla tyst, för att inte ställa till problem för kamraten, eller är det solidariskt att anmäla, för att den som fuskar inte ska kunna lura till sig ett högre betyg och på så sätt konkurrera ut de ärliga kurskamraterna när det är dags att söka jobb? Är det den fuskande kamraten eller alla kurskamraterna som är ”den egna gruppen”?
Om man söker på ordet ”solidaritet” i Nationalencyklopedins uppslagsbok hittar man ingen definition av begreppet. Istället får man läsa att Solidaritet var namnet på den politiskt oberoende fackföreningsrörelse som 1980 bildades i Polen. Rörelsen fick snabbt tio miljoner medlemmar och uppfattades som ett hot mot det styrande kommunistpartiet. 1981 infördes därför undantagstillstånd i landet, och ledarna för Solidaritet internerades eller tvingades gå under jorden. Två år senare tilläts rörelsen igen, och Solidaritet fortsatte att växa i styrka. Det ledde till att Polen 1989 fick sin första icke-kommunistiska regering sedan andra världskriget. Det satte en lavin i rullning, och redan samma år öppnades de tidigare stängda gränserna mellan Öst- och Västeuropa. För oss som levt under trycket av kapprustningen och ”det kalla kriget”, var det en oerhörd lättnad. Måtte de människor som lever nu och de närmaste årtiondena vara kloka nog att inte bygga nya murar mellan öst och väst och starta en ny kapprustning! Det finns stora, viktiga frågor som vi behöver samarbeta om. För att vi ska kunna rädda världen måste vi visa solidaritet mot den ”egna gruppen” definierad som hela mänskligheten.
Bengt Hällgren
Vad är poesi?
Poesiiiiiiiii-iii-eh... äsch, nej då, vem fanken tror jag att jag är?
Hur skulle jag kunna veta det? Jag är väl ingen poesimänniska heller, jag och dikter?, va? det tror jag inte, det är krass diskbänksrealism som gäller för mig, kallt diskvatten och kladdiga disktrasor. Nej nej, jag går allt tyngd emot jorden jag, kilona drar ner mig, håller mig stadigt kvar här. De där luftiga krumsprången är till för de riktiga ordakrobaterna, en taskspelare som jag bör vackert hålla sig på marken, långt under svajiga linor, smattrande vimplar och de där farligt svängande trapetserna. Jag kan se på här nerifrån hur piruetterna går, tryggt förankrad på min plats, ingen krattad manege för mig inte, jag har ingen biljett till publikplatserna i ljuset, nej, jag kikar fram här under gradängerna och ser på de sköna konsterna genom en ridå av för korta byxben och svalt nylonklädda vader, aktar mig noga för alla otåligt trampande barnafötter, berusas av doften av varm hud, ingångna läderskor och svettiga gympadojjor. Men högst däruppe anar jag hur luftandarna svävar ut i sina poetiska virveldanser, hur de strör sina allegorier och allitterationer efter sig och låter orden droppa ner som ett gyllene regn över publiken, aforismerna flödar, metaforer från de fjärran Leoniderna målar himmelen gnistrande bakom dem, och allt, allt andas liv, eller...? Jag tror att det var så det var i alla fall, men nu är det så att jag är lite närsynt jag, en trist jordnära realist, och jag är som sagt ingen poesimänniska, så vad kan väl jag veta om poesins framfart här i världen?
/ MariaThorolf, ýs universitet.
När jag började skriva beskrevs poesin för mig som en dörr som öppnas.
En kan titta in och se sig omkring. Det kanske tar en evighet att faktiskt våga kliva över tröskeln, men när du väl är inne så hittar du kanske inte dörren ut igen. Mannen som lärde mig detta såg ut som en lite tjockare Bruno K Öijer. Klädd i hatt och kavaj. Jag minns den kyliga sensommar natten. Hur han började lysa när han läste ur minnet. Rösten blev ljudet av gångjärn som frigörs.
Samma känsla kommer till mig när jag ser Tankeplanket på universitetet. Låter blicken vandra över den glänsande solgula ytan. Som portar breder meningarna och orden ut sig. Dörrar till otaliga hjärtan börjar öppna sig och jag drabbas. Av variationerna som vävs samman i virrvarret.
Jag trodde aldrig att den neurotiske estradören Niel Hilborn, skulle nämnas på samma vägg som den gamle raggarpunkaren Eddie Meduza. Kanske är de avlägset besläktade, dörrar in till samma värld, men inredda i olika nyanser. Språket tar vägar som är svåra att följa när det renas genom så skilda liv.
En bit bort gläntar rader från Karin Boye Upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Som en uppmaning, kanske från andra sidan, att livet inte bara måste genomlevas, utan levas. En bit upp bort från de andra raderna står det Gustav Fröding, lite ensligt blickandes ner mot de andra. Som det gamla Bergtrollet självt. Men mellan alla dessa gestalter och deras glödgade meningar infinner sig de vardagliga. Vanliga dörrar utan dekorationer och detaljer. Men ändå öppnar de upp mot de poetiska i det lilla. De står om hur ord flyger utan mening och om friheten i känslan. Om att det är Dynga eller bara Tråkigt! Om hur livet i sig är poesi. Pendlar mellan En strand i Thailand, att vi ska Skaffa ett liv eller hur poesin är Det en vill att det ska vara.
Alla potentiella dörrar och frön till berättelser, de små som flödar runt oss.Tankar och känslor uttryckta på ett kreativt sätt. Sneglar upp mot frågan en gång till ”Vad är poesi?” De gnisslar ett gångjärn och jag hör mumlet av röster. På väg till och från olika dörrar. Poesin som lever inom oss vecklas ut, bara för att slutas. Jag tror att de skramlar mer text i oss än vad vi vet, eller vågar erkänna. På så sätt är kanske poesin nycklar i vårt bröst. Den letar efter dörrar att öppna, kroppar att besöka och drabba.
Om och om igen.
/Anders Borgström
Mic Knight: Värmlands Scenpoesi.
Var är paradiset?
Veckan innan vårt språk genom medierna fick ett nytt ord – 貹徱ä첹 – föreslog någon denna veckas fråga. Ordet 貹徱ä첹 nästan skimrar av poesi och möjligheter för en bättre värld. Nåväl, verkligheten är en annan, eller? Ordet används om de dokument som läckts ut till media som visar hur företag och enskilda personer placerar sina pengar på sådant sätt att de undviker att betala skatt. Det sker enligt uppgift mer eller mindre lagligt, men ger upphov till frågor och protester från regeringar och enskilda. Därav dessa ord: skatteparadis, paradisdokument, 貹徱ä첹.
På planket fanns det många paradiskommentarer. Hur olika de än var hamnar de i två olika kategorier. De som menar att paradiset är här, eller åtminstone i vår omedelbara närhet, och de som menar precis tvärtom:
Paradiset är Precis här! I klassrummet! I min soffa! Hemma! Hos mamma! I skogen! I mig!
Paradiset är Allt utom här! På Sri Lanka! I yttre världsrymden! Inte här!
Kanske en kommentar gör en brygga mellan de två. Någon hade skrivit:
Paradiset är i min fantasi.
Fantasi rimmar på poesi och kan ta oss överallt. Och det är väl okej om det inte hindrar oss från att var här och nu. En levande fantasi kan öppna upp oss inför verkligheten och få oss att se saker här på ett nytt sätt.
Tänk om vi skulle ta över ordet 貹徱ä첹. Vi kan fylla det med energi som ger oss glädje, kraft, ilska och vilja att låta våra drömmar om ett paradis på semestern, i framtiden, i utopin, till helgen, öppna sig och läcka in i våra vardagar.
/ hans kvarnström
Vad är du rädd för?
”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag” – så sjöng vi den där dagen.
Du frågar vad som händer om du missar tentan.
Han förstår inte varför han skämtar.
Hon kommer inte tillbaka. Jag kommer aldrig se henne igen.
Den stora osäkerheten. Vi vet inte vart vi är.
Ett av meddelandena på planket berör mig särskilt.
/Jonas Axelsson, ýs universitet
Vad är kultur?
Vem är jag att reflektera över vad kultur är, blev min första tanke när jag såg veckans fråga på universitetets tankeplank? Till min hjälp har jag, som tur är, studenters kommentarer under veckan. Ovanligt många har stannat till för att dela med sig. När jag senast kastade ett öga på tankeplanket, var det 32 tips om vad kultur är.
Engagemanget har varit stort. Vid första genomläsningen slog det mig att studenter från kulturvetenskap eller möjligen sociologi hade skrivit flera av svaren. Några av svaren såg nämligen ut att vara hämtade från en lärobok, eller var det måhända mobilens google- eller wikipedia som rådfrågats.
Kultur definieras ibland med ”all mänsklig aktivitet”, kultur kommer nämligen från latinets ”calo” som betyder odling, något som kultur-och demokratiminister Alice Bah Kuhnke sade vid sitt besök på ýs universitet helt nyligen. Med den definitionen är det lika rätt att notera pizza, fika, plugga hela natten, nödvändigt flum, etnicitet som IKEA, just som studenter skrivit. Och varför inte levnads- och hierarkivillkor inom ett område eller allt som är vackert. Men ligger det också något i ”det som vi förstör” eller ”ett ålderdomligt tankesätt som är utdaterat”. Kultur kan vara väldigt mycket precis som våra studenter har antytt på tankeplanket, men ändå inte riktigt allt.
Jag blir nu nyfiken på hur vårt eget lärosäte uttrycker sig om kultur. De har på sin hemsida proklamerat kultur som ”en självklar del” av universitetet. Man säger att kulturen ”kan öppna våra sinnen, vidga våra tankar och få oss att uppleva mer.” Det låter hoppingivande och är sannerligen inte svårt att hålla med om.
Om jag begränsar begreppet kultur till de sköna konsterna, skulle jag utan tvekan peka ut musiken som den mest verkningsfulla. Musik av olika slag öppnar mina sinnen, får mig att tänka friare och jag upplever mera. Vardagen blir helt enkelt lättare att leva. På universitetet är det en ynnest att Musikhögskolan Ingesund sedan knappt tjugotalet år är en del. Varje festligt tillfälle förgyller studenter därifrån. Och rätt som det är i vardagen, kan vi också möta deras musicerande i Café Gläntan. När kultur-och demokratiministern var här framförde en grupp studenter, (Wermland Jazz Quartet), bland annat en dikt av Nils Ferlin, En valsmelodi med den kända textraden ”jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals”, är tonsatt av Lillebror Söderlundh, På en sådan upplevelse kan jag leva länge…
Lena Fries,f.d. ýs universitet,lena.fries@hotmail.com.